Tro eller inte tro

I dag tänker jag på det lilla småländska samhället jag bodde i under en period av min barndom. Alla var medlemmar i en frikyrka. Allt vad vi barn kunde och fick göra präglades av högkyrklighet. Jag hade aldrig tidigare varit med om att man inte fick skratta på en söndag och man fick inte leka eller göra något annat som man kände glädje av. Hemma hos oss var det ingen som brydde sig, där gällde det att hålla sig ur vägen för då slapp man stryk. Jag minns att jag tyckte mina skolkamrater hade det lättare som skulle hålla undan sig för Guds blick. Jag hade en bild av en man som såg överallt men jag trodde ändå aldrig att han slog dem. Gud var nog enklare att ha att göra med än min styvfar. Alla i byn var som sagt högreligösa allt ifrån skolvaktmästaren till rektorn. Musikläraren var kantor och vi sjöng psalmer på musiklektionerna. Jag som var van vid en massa glad musik hemifrån mormor och morfars. Alla var musikaliska där och spelade olika instrument. I skolan fick jag höra hur hemska mina släktingar var som spelade musik som folk dansade till och som var trubadurer där folk drack alkohol mm. Till slut vågade jag inte berätta om musiken, eller färgerna när man målade. Jag vågade inte berätta om något som gjorde mig glad för då fick jag höra hur ogudaktigt det var. Jag såg aldrig någon räddning i det religösa, utom på tisdagarna då Missionskyrkan hade hand om scouterna. Jag brukar säga att jag var religös en timma på tisdagarna. Medlemsskapet var helt gratis. Det där med pengar var alltid ett problem annars. Jag fick inte en krona hemifrån för det sades alltid att vi inte hade några pengar. Det är klart vi inte hade när min styvfar gled omkring i skräddarsydda kostymer, vi andra fick vara väldigt glada över lådor med kläder som dök upp ibland från släktingar runt om i Sverige. Det var kläder som deras barn och andra ungar hade väst ifrån. De var inte alltid så fräscha men vad kunde man begära.

 

 


Kommentarer
Postat av: Anni

Att läsa dina inlägg är som att öppna dörren till en annan värld, en värld man hoppades skulle ligga glömd och begraven. Tänk så många barn som far illa där ute, ofta i samhällen där ingen lyfter på ögonbrynen åt det som sker.

2014-03-13 @ 09:16:38
URL: http://vardagsnjutning.blogspot.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0