Jag arbetade under en period på en enhet för missbrukare och där träffade jag mannen som skulle förändra hela mitt liv. Som skulle få mig att se på saker ur sitt rätta perspektiv, även om det var lång väg dit. T kom in i mitt liv och tog mig verkligen med storm. Han uppvaktade mig och berättade hur mycket han älskar mig. Jag var fullständigt uppriktig mot honom och berättade Allt ur mitt liv för honom. Han berättade massor av saker för mig. Han var grav missbrukare sedan han var väldigt, väldigt ung. Han hade använt sig amfetamin sedan barnsben men slutade med allt nu när han träffat mig, sa han. Jag blev vansinnigt, himlastormande, passionerat passionerad av denne man. Han blev hela mitt liv. Jag kunde inte arbeta kvar på den avdelning jag var. Det var flera, sa de, som klagat på att jag kunde läsa deras journaler och sedan levde i missbrukskretsar själv. Det visade sig snart att det var en (1) som klagat, och det var T. Det är klart att han inte ville att jag skulle läsa hans journal där stod massor av saker han aldrig berättade för mig. Hur som helst sa jag upp mig från jobbet. Jag ansåg det själv opassande att arbeta där T gick och sökte vård. Jag levde i ett slags lyckorus tillsammans med T och brydde mig inte om något annat. Inte ens min son var på första plats i mitt liv när jag var tillsammans med T. Självklart älskade jag min son men det gjorde inget om han var hos sin farmor och farfar ibland eller hos min mamma. Jag dök ner i någon form av apati de stunder jag inte träffade T. När vi träffades och jag var barnledig blev det en hel del alkohol igen. Jag gick till läkare och blev sjukskriven pga psykiska problem. Tyckte jag ljög ihop en bra historia. Det var, som vanligt, jag berättade väl valda delar för läkaren och teg om de allvarliga sakerna som dykt upp i mitt liv. Flera saker såg jag inte heller som problem då. En dag när jag kom hem var T i lägenheten och han sa att han kommit in med hjälp av grannen. Jag tänkte inte så mycket på det då och senare fick jag reda på att han kommit in balkongvägen. Han hade mer eller mindre hotat grannen så han fick klättra över till min balkong via grannens. Morgonen efter stannade han kvar medan jag skulle iväg på något, jag skulle ju komma hem senare och behövde han gå var det ju bara att stänga ytterdörren efter sig. När jag kom hem var det tomt i lägenheten. T hade gett sig iväg och jag såg ganska snart att det låg en massa sönderrivna foton på golvet. Där låg en del brev från bl.a. min mormor och morfar som också var sönderrivna. Jag försökte få tag på T men lyckades inte. När han äntligen dök upp blev jag lycklig igen och han sa att han tänkt städa åt mig när han fått syn på foton och breven. Han hade blivit så vansinnigt svartsjuk när han sett dem att han helt besinningslöst hade rivit sönder dem. Detta borde jag tagit som en varning! Han var sjukligt svartsjuk på allt som innebar att han inte ägde mig. Jag förlät honom och dagarna förflöt tills jag en dag fick ett brev från Tingsrätten. Jag var inkallad som skyldig för jag hade en person hos mig som tagit representanter för fastighetsägarna som människorov i min lägenhet. Det var T som hade öppnat dörren när inte jag var hemma och släppt in den men släppte inte ut dem igen. Det blev snart rättegång och jag blev vräkt från lägenheten. Jag stog bostadslös igen. Jag flyttade hem till T och min son fick bo hos min mamma tills jag hittade ett nytt boende. Naturligtvis var det många saker som hänt innan vi nådde hit men jag orkar inte skriva om dem just nu. Jag ska berätta om tiden när jag bodde i T:s lägenhet så snart jag orkar.