För någon dag sedan var det ont i ryggen och idag en utökad allergi. Ja, ja, jag ska till LaDoktore i slutet på månaden och hinner säkert samla på mig mer! Jag får i alla fall valuta för pengarna!

Jag knarkade nästan läkare under en period i mitt liv. De var de enda som lyssnade på mig, men inte 17 var det någon som brydde sig eller gjorde något. Och jag berättade ju bara väl valda delar för dem, det blev massor till dem ändå. När jag var sjuk gick jag aldrig till någon läkare. Då tänkte jag att det inte är lönt för det  finns ändå ingen där som fattar hur sjuk jag är! Jag gick dit senare, när jag mådde bättre och gav dem en censurerad version av hur jag hade haft det. Trots detta tyckte de att jag var öppen och talade om min situation utan större problem. Vilket dubbelliv det hela var! Jag gick som dagpatient på en avdelning utan att berätta att jag saknade bostad i över 3 månder t.ex.

Periodvis hamnade jag i depressioner som gjorde att jag inte klarade av att gå utanför dörren. Jag fick fullständig panik i affären och buss eller tåg åkte jag inte på flera år. Så blev min mamma sjuk och hamnade på sjukhus för operation och långvarig sjukhusvistelse långt ifrån oss. Jag blev då den starka i familjen, hur vet jag inte, och jag åkte tåg till henne, bodde på patienthotellet och fanns där och stöttade henne. Jag gjorde en jätteinsats, det kan jag säga utan att överdriva idag. Då glömde jag helt och hållet bort mig själv. Mamma dog efter två års sjukdom, jag hade gått igenom sorgearbetet redan innan då läkarna berättat att hon inte skulle klara sjukdomen. Det var tufft! Hon levde två år på övertid.

När mamma dött fortsatte jag av bara farten att fungera, panikångest har jag inte haft sedan dess. Jag är inte heller rädd för att få det längre. Tidigare kunde min rädsla för att få panik hindra mig från att våga leva. Jag var så rädd för okända situationer att jag låste in mig i mitt eget hem. Mitt hem var mitt fängelse, men det var åtminstonde mitt.

När jag gick hem från affären i dag kände jag en doft av vår som jag kände igen från det jag var liten. Doften drog jag in i min kropp och det gjorde nästan ont i mig. Det knöt sig i magen och jag kände det som ögonen fylldes av tårar. Jag minns hur jag och min morfar var iväg och fångade mygglarver till fiskarna i akvariet, jag tror det var mygglarver. Vi var vid en stor märgelgrav, det var tidigt på våren och jag hade någon overall på mig. Jag minns hur jag ramlade i vattnet, då kunde jag inte simma. Morfar berättade att han hörde ett plask bakom sig och såg mig flyta iväg på vattnet. Overallen hade tydligen fyllts med luft så jag flöt! Han tog håven och håvade in mig. Då var jag genomblöt och jag minns fortfarande det svarta iskalla vattnet. Vi körde till en bondgård i närheten och där fick jag låna torra kläder. Stackars morfar så rädd han var!  Jag kan fortfarande inte simma speciellt bra

.