Jag växte upp med en styvfar som slog och slog och slog besinningslöst om jag hade gjort något som inte passade honom. Det hade jag ju alltid lyckats att göra. Jag har nu i vuxen ålder också fått reda på att hans yngre syster var vansinnigt elak mot mig. Jag hade gjort något som inte passade henne när jag var i 6-årsåldern och då tvingade hon ner mig i badkaret i iskallt vatten. Sedan satte hon på duschen och jag tvingades duscha i iskallt vatten. Jag ska så klart inte sitta här och tycka synd om mig på grund av saker som hände för så länge sedan, jag kan ju inte göra ett dugg åt det idag. Men mitt bemötande hemma fick mig att rymma hemifrån när jag var 15 år. Var vill de då ta emot en någonstans? Vart tar utbildning osv vägen då? Jag hamnade i en lägenhet tillsammans med en massa småkriminella missbrukare och jag behövde inte arbeta eller gå i skolan. Hasch och mat fanns där nästan alltid. Hasch rökte jag några gånger i början men mådde inte bra av det. Det framkallade ångest hos mig och jag lät bli. Ingen tyckte det var konstigt att jag inte rökte eller använde andra droger. Ångest var en naturlig del av de flestas liv och det var inte något egendomligt med min. Jag kände mig välkommen hela tiden och hade en alldeles egen madrass att sova på. Ibland delade jag den med någon som sov över och inte orkade gå därifrån. Att vi då låg med varandra för det mesta kändes ju ganska naturligt. Sex utan några andra känslor än att jag tyckte om närheten var vad jag trodde sex handlade om. Detta kan låta som om jag försöker försköna verkligheten och det gör jag kanske, men när jag tänker tillbaks känns det som en ganska lycklig period i mitt liv. Jag var accepterad!