När jag läste igenom kommentarerna från mitt inlägg här igår blev jag alldeles speciellt berörd av en - från min älskade lille bror! Den berörde och värmde mig på ett positivt sätt! Så Kära Lille Bror här kommer en liten berättelse där du har en av huvudrollerna!


Jag är uppvuxen utan min faders inblandning i mitt liv.

Min mamma gifte om sig när jag var sex år,

min styvfar var tysk och hette David.

I oktober det året jag gick i första klass

fick jag en lillebror som alla sa var så fantastisk.

Vi hade skolavslutning inför julen

och jag var i kyrkan för första gången.

Massor av bänkar var där,

och många människor som satt i dem

En farbror i lång klänning pratade

- och pratade

Och sedan sjöng allihop om min lillebror:

 - Hosianna, Davids Son!

Då gick jag,

för så jävla märkvärdig var han ju inte!