Varning! Detta kanske blir en självutlämnande text!
Jag levde under flera år tillsammans med en man som misshandlade mig på alla tänkbara sätt Han försökte mörda mig! Jag lyckades slita mig loss och rymde från honom, bytte bostadsort och levde med skyddad identitet.
När jag bott på det nya stället under något år såg jag honom komma gående förbi mitt hus. Detta upprepades med några veckors mellanrum och min rädsla stegrades succesivt. Tänk om han kommer fram och ringer på min dörr. Tänk om han bara kliver rakt in. Tänk om jag möter honom ute på en gata och Tänk om han skriker något elakt efter mig! Det där var bara några av alla de Tänk Om jag tänkte. Det största Tänk Om var ju ändå: Tänk om han slår mig! Tänk om han mördar mig!
Han hade alltså fått reda på var jag fanns. Han hade flyttat till en liten grannkommun. Han visste hur rädd jag blev när jag såg honom!
I somras blev han mördad. Han blev ihjälslagen av några han hade en ekonomisk skuld till.
Nu borde jag känt frid! Men nu vaknade återigen min rädsla för mitt eviga straff! Jag tänkte förbjudna tankar! Jag tänkte att det var skönt att han inte levde längre. Åren tillsammans med honom som var fyllda av skräck virvlade upp till mitt medvetande igen! Jag såg och hörde allt som hänt ännu en gång. Det var det som fick mig att virvla ner i det svarta hålet!
//Detta är bara en väldigt kort sammanfattning av det som hände, jag vill inte skriva mer just nu. Men jag ser det som en bit av mitt återtåg att jag orkar skriva något.
Ångest, Deppresion, Skri
Hej och god fortsättning på dig. Jag har läst ditt inlägg. Det verkar som trauman lever kvar. Men som du skriver är det bra att du skriver av dig från dina upplevelser. Det kan vara ett sätt att bearbeta.
Angående Muncs skriet som du har i inägget, så gjorde jag motsvarande tolkning av Muncs verk; http://artlover.blogg.se/2008/july/skriet.html
Jag skänker dig en tanke att det finns vänner omkring dig som vill dig väl.
Sköt om dig. Kram
Lite har man anat här under bloggtiden jag tittat in till dig...men jag visste inte riktigt att han var död. Det är väl konstigt att man får dåligt samvete för att man är glad över att en riktig plågoande inte lever längre. Det ska du verkligen inte ha! Det är ju fantastiskt att han inte finns längre!! Och att du kunnat skriva om det.
Detta nya år kan bara bli bättre!
Kram på dig!
Saknar ord.
Jag förstår att det har varit en jobbig period i ditt liv, och hoppas nu att du kan börja att leva på riktigt! Ett nytt år fyllt med nya möjligheter!
God fortsättning och kramisar!
Läser det du skriver och försöker förstå vilket helvete du måste ha levat i. Den psykiska terrorn måste ha varit fruktansvärd. Men du,... kom ihåg det.... du har INGEN skuld i vad som har hänt honom.
Det vet du nog, men det här med förnuft och känsla är så svårt att få ihop. Jag vet.
Skickar många styrkekramar och tror att 2009 blir ett bättre år..... mmm det tror jag!!!!!
Goa kramar till dig.
Önskar jag kunde sudda ut alla dina tankar om skuld och skam för det är i sanning inget du ska ha. Men jag förstår och känner igen mig.
Jag har önskat mannen var död många gånger, som misshandlade mig och jag vet ju inte vilka tankar jag skulle fått om han verkligen blev det. Men kanske jag skulle känna bara lättnad.
Jag tycker du är modig som skriver om det nu. Jag har också förstått något sådant legat bakom då jag läst dina kommentarer hos mig och att för mig skriva av mig om allt har hjälpt mig massor. Massor! Jag hoppas det ska hjälpa dig med om du fortsätter.
Varm stor Nalle Puh kram till dig
/Judith
Det var ju HAN som skadade dig, tänk på det! Nu kan du ju leva i trygghet på ett annat sätt än tidigare.Din kvardröjande - eller på nytt uppvaknade - stress kommer att gå över! Men relationer är inte så enkla! De har många sidor!
Men herregud, vilket helvete du haft! Har anat att det varit något, men inte alls kunnat anat mig till något liknande!
Hoppas du kan lägga detta bakom dig, även om det måste vara svårt. Men jag tycker att du absolut inte ska behöva ha dåligt samvete för att du tänker som du gör. Han har ju förpestat ditt liv och nu är det väl din tur att få andas ut och kunna leva utan rädsla!
Stora varma kramar
från Mia
Usch så hemskt, förstår att det är med blandade känslor du nu lever vidare efter hans död!
