Något av det som präglat mitt liv.

Jag gick alltid vilse som barn, fortsatte med det genom hela livet. Jag var liksom vilse i livet. Jag fick ibland åka hem i polisbil och var då mycket stolt. Som barn alltså, när jag blev större var det inte lika roligt att åka i en sådan bil. Bodde hos mormor och morfar tillsammans med mamma och en syster från det att jag var c:a två år tills jag fyllde sex. Då gifte mamma om sig och mitt sommarlov tog slut innan det ens hunnit börja. Vi flyttade till en liten omodern lägenhet och det var trångt, mörkt och ett utedass där jag trodde det fanns råttor.

Senare flyttade vi till några andra platser och då längtade jag alltid till mormor och morfar. De hämtade oss ofta, men tyvärr hann det hända mycket tråkiga saker med mig som barn ändå. Mormor och morfar som var 8 mil ifrån mig kunde ju inte hålla den dagliga kontrollen över mig som behövdes. Jag drömde om att jag somnade på kvällen och vaknade hemma hos dem. Att de skulle hämta mig när jag sov.
 
Min pappa var till sjöss och jag träffade honom bara en gång. Jag drömde ofta om att han kom och hämtade mig och tog med mig på sin stora båt så jag kunde försvinna från allt det hemska. Senare läste jag Astrid Lindgrens Pippi-böcker och att Pippi drömde om samma sak och jag fick nästan en chock. Hur kunde Pippi önska sig bort när hon inte hade någon styvfar? Att  Pippi upplevde ensamheten som skrämmande kunde jag ju aldrig förstå då. Ensam hade jag ju aldrig varit i hela mitt liv och ensamhet var för mig en oerhörd lyx.
Den enda gång jag träffade pappa var vi på stan, min moster var med och han skulle köpa en present till mig. Men var var mamma då?  Han köpte en docka. Jag hade aldrig tidigare och skulle aldrig senare leka med dockor.

När jag kom hem till mormor och morfar igen fick jag höra att våran hyrestant hade dött, det skulle vara begravning och jag skulle inte få följa med. Jag ville ju också vara med på en begravning! Så jag och min kompis ordnade en begravning, vi begravde min docka. Det var himla så vackert. Vi hade plockat blommor och vi sjöng sånger och vi hällde jord över dockan. Allt som vi trodde man gjorde på en begravning. Senare när min pappa aldrig kom och hälsade på igen trodde jag att det var för att jag begravt dockan. Jag trodde att han fått reda på detta och var ledsen för att dockan var begravd. Men å andra sidan var det ju det enda vettiga jag kunde göra med den, dockor är egentligen rätt läskiga varelser.
Min pappa dog när jag var 13 - 14 år så honom träffade jag aldrig mer.