Jag bodde under några av mina barndomsår i mörkaste Småland och vantrivdes hela tiden. Det var bara mamma och mina syskon som jag tyckte om. Jag var rädd och ilsken och hatisk om vart annat till massor av människor runt mig. En dag efter ett praktgräl jag haft med min styvfar kvällen innan bestämde jag mig för att rymma. Jag var bara sju år och hade inte så stort begrepp om vad det innebar att rymma. Jag gick i alla fall in till mamma, väckte henne, och sa att jag cyklar till en kompis. Hon mumlade något ohörbart,  vände på sig och sov vidare. Stackars mamma, hon sov alltid! Jag tog min cykel och började trampa mot mormor och morfar. Det var 7 mil dit. Jag hade nog sett väldigt mycket film på TV för jag inbillade mig att jag kunde vara förföljd, vem skulle överhuvud taget sakna mig? Jag körde nog en del omvägar också men jag kom fram till mormors hus när det började bli kväll. Jag klev in och sa att jag cyklat dit, först trodde inte mormor och morfar på mig, men de förstod sedan att jag talade sanning. När de ringde och berättade för mamma att jag var där, hade hon inte ens märkt att jag var på rymmen!