...och från Noll igen...

 
Mamma blev sjuk och gick bort efter ett tag. När allt var över med begravning och annat praktiskt stod jag där och undrade var min ångest tagit vägen. Jag visste inte riktigt vad jag ville eller kunde göra med mitt liv. Av en händelse kom jag i kontakt med en förening för människor med psykisk ohälsa och insåg att jag kunde en hel del. Jag hade aldrig varit med i en förening tidigare men upptäckte att jag kunde en hel del av föreningsarbete ändå. Jag hade läst en hel, del och läste och lärde mig mer på egen hand. Jag kom i kontakt med en människa som lyssnade på min historia och som ville ha med mig i sitt arbete bl.a. med att hålla föreläsningar om psykisk ohälsa. Jag talar inte om mitt ex och mordet på honom, men jag börjar närma mig det också. Det jag är rädd för när jag talar är att berätta om allt som hänt mig för jag är rädd att inte de som lyssnar ska tro på min berättelse.

Jag har börjat om från noll åtskilliga gånger men nu trodde jag att jag skulle få leva i lugn och ro. Jag älskar att träffa nya människor, jag som inte pratat med folk på flera månader ibland. Jag älskar att åka tåg och buss. Jag ser allt det här som egentligen är en naturlig del av livet som en gåva. Jag är på inget sätt religös men tror att någon någonstans måste gilla mig och det gör mig lycklig. Jag vågar vara lycklig idag! Det vågade jag inte tidigare för jag var rädd att jag skulle rasa ner igen.

Min långa resa slutar inte här, och jag tänker berätta fortsättningen också trots att det gör ont!

 
 
 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0