Min rädsla och mina fobier räddade mig från droger. Alkohol var jag inte lika rädd för men det var det ingen som drack då. Inte jag heller. De som drack alkohol var A-lagarna och dit hörde ju inte vi. Jag flyttade till lite olika fosterhem och till slut flyttade jag ihop med en kille och förlovade mig. Det varade inte så länge, en dag när jag kom hem från jobbet låg en lapp på köksbordet att han flyttat tillbaks till sina föräldrar igen. Han skulle, som han skrev, söka efter sig själv! Jag fick senare reda på att han träffat en annan så det var väl henne han skulle söka efter. Det kändes som det svek det var. Där stog jag ensam med vår lägenhet och alla utgifter det innebar medan han letade efter sig själv i sitt förgångna liv. Här började en ny fas i mitt liv. Den ena mannen efter den andre vandrade in i min lägenhet och vandrade ut dagen efter. Jag hade alltid folk som hängde hos mig och vi drack en hel del öl. Jag träffade några män som jag låg med och några som slog mig för att jag inte orkade ligga med dem just då. Jag var kaxig och sa oftast precis vad jag tyckte och det fick jag ta emot många slag för. Jag blev snart vräkt från lägenheten och var återigen utan bostad. Jag flyttade runt lite här och där, hade ett fåtal tillhörigheter i en väska jag bar med mig. Jag hade några ägodelar hos en släkting resten var magasinerat. Jag var en liten och söt tjej på den tiden och det är ju synd att jag inte var medveten om det då. Jag fick allt oftare panikångest och hamnade ofta på akuten med diffusa magsmärtor. Jag blev inlagd på gyn många gånger där de sa att jag hade äggledarinflammation. Sjukhusvistelserna blev var en sorts rehabilitering för mig. Jag vilade ju och åt lagad mat på bestämda tider. Så småningom hamnade jag på psykakuten, jag trodde att jag skulle dö. Ordet panikångest hade jag aldrig hört tidigare. Jag blev inskriven som dagpatient på en avdelning och besämda mattider fortsatte. För övrigt fick jag ingen hjälp mer än sobril som jag blev beroende av. Men de hjälpte ju emot panikångesten i början.

Jag fortsätter och skriver en liten bit i taget. Det är strängt att minnas men är kanske ett sätt att bearbeta mitt liv