Jag känner mig lite förvirrad idag. Himlen gråter, regnet bara öser ner, som Peps sjöng i en låt. Jag gråter också, mest inom mig, över alla vänner som finns i himlen, och alla ovänner som inte kommit härifrån.

När jag var i 20-pårsåldern blev jag intresserad av en man som jag inledde ett förhållande med. Vi hade väldigt roligt tillsammans och kunde skratta ihop. Det var en och annan öl som rann ner genom våra strupar och det innebar ju att vi låg med varandra igen. Det mest intressanta med honom var att han skaffat sig ett arbete till sjöss. Inget märkvärdigt arbete alls men han seglade iväg efter ett tag, för att återvända efter ungefär 3 månader. Han var hemma 3 månader och till sjöss ungefär 3 månader i stöten. Jag blev inte så trött på honom som jag blev på alla andra, jag tyckte t.o.m. att jag ibland saknade honom när han inte var hemma. En dag upptäckte jag att jag var med barn och det var en underlig känsla. Jag var totalt inställd på att jag inte kunde få barn, det hade någon läkare sagt vid en vistelse på gyn. Jag hade ju haft flera äggledarinflammationer bl.a. Jag blev lycklig över att vara med barn, det var en varm känsla som väcktes inom mig. Jag kan nästan komma ihåg den ännu. Jag skrev ett brev till L som var i Sydamerika just då och han accepterade att han skulle bli pappa. Jag började förbereda mig på att jag skulle bli mamma. Min mage växte, ja, hela jag växte, från fötterna ända upp till hårtopparna svullnade jag. Det var gräsligt men jag mådde psykiskt bra och struntade i att jag svullnade. Tänkte att det försvinner i samma stund jag fött barnet. Jag fick tag på en lägenhet, en två-rumslägenhet, som var som ett paradis för mig. Jag inredde den med de möbler jag hade magasinerade och fick hjälp av soc till en del saker. Jag fick dessutom föräldrapeng från försäkkringskassan och hade en alldeles egen inkomst. När jag skulle flytta in i lägenheten, L skulle också flytta med. Hade jag ordnat flytthjälp och L skulle dyka upp, vilket han aldrig gjorde. När jag fick tag på honom visade det sig att han tagit amfetamin och inte klarade av att komma och hjälpa till. Jag fixade flytten med ytterligare några vänner till hjälp. Sedan hade jag min egen dörr att låsa. På kvällen kom L och jag lät honom komma in, jag tror jag grät lite men förlät honom och han bodde helt plötsligt med mig och magen. L åkte till sjöss igen och jag födde en son som jag älskade och tog hand om på alla upptänkliga sätt. Jag älskade mitt lilla barn och mådde psykiskt bra under hela den här tiden. L kom hem och jag var återigen lycklig att se honom och han älskade också vårt barn. Men på kvällen ville han ut till sina (våra) vänner. Jag blev förtvivlad men han sa att så skulle det bli. Han kom inte hem för att sitta i en lägenhet och titta på TV. Han gick ut och kom hem mitt i natten, dyngfull! Så här fortsatte det. Ibland kom han inte alls hem, då hade han använt knark och vi grälade och vi blev sams och dagarna gick. Hela mitt jag var uppfyllt av rädslan vad som kunde hända honom samtidigt som jag hatade honom älskade jag honom. Till slut släppte jag inte in honom när han stod och ringde på dörren. Han blev senare sjuk i cancer och dog från oss. Jag undrar om han kan se oss idag, mig och vår son. Om det är han som gråter så regnet faller sakta ner på marken.