Det hemskaste

Jag flyttade till en ny stad jag aldrig satt min fot i tidigare. Jag upptäckte hur ensam jag var. Jag och mitt lilla barn levde i någon form av bubbla som jag väntade på skulle brista när som helst. Jag var misstänksam mot allt och alla. Jag återföll i mina sociala fobier och vågade ibland inte gå utanför dörren. Jag försökte ta tag i problemet och skaffade oss en vakthund. En stor, underbart vacker hund-tjej som älskade oss båda. Jag började få tillbaks tilliten till livet och vi gick flera mil om dagen. Jag kände trygghet för första gången på länge och upptäckte att jag skrattade tillsammans med min son flera gånger om dagen. Trots avsaknaden av vuxna människor att tala med trivdes jag. Men jag gick aldrig ut utan hund eller stesolid……

En dag när vi kom till centrum för att handla tyckte jag att jag såg T i en bil. Det hela gick väldigt snabbt och snart intalade jag mig att det var jag som sett fel. En annan gång tyckte jag att jag såg honom i en galleria. Jag gjorde klart för mig själv att jag hade förföljelsemani, men osäkerheten kröp i kroppen på mig. En dag fick jag syn på en man som gick förbi mitt hus och då var jag säker på att det var T. Jag kände hur otryggheten och rädslan kom ikapp mig. Jag undersökte via nätet och skattemyndigheten att han flyttat till samma stad som jag bodde i. Då rasade jag på nytt. Jag uppsökte psyk och där fick jag väl ett visst stöd, jag fick någon att prata med, mer kunde de ju inte göra. Jag fick antideppresiv medicin som gjorde att jag sjönk ner i en ännu djupare depressin än jag någonsin varit i. Nu kunde jag tacka allt och alla för att jag hade hunden som jag var tvungen att gå ut med. Jag bytte inte ett ord med någon annan människa än min son under den här tiden. Jag slutade med medicinen för jag insåg att den gjorde mig sämre än jag varit innan. Jag kunde ju inte medicinera bort T på något vis, tänkte jag. Jag startade om på nytt. Tvingade mig ut och tvingade mig till affären igen. T kom och gick förbi mitt hus ofta, ibland dagligen och ibland tog det någon vecka innan han dök upp. Jag var rädd hela tiden för att något skulle hända min son eller mig. Hunden gav mig trygghet och då jag samtidigt började plugga på distans hade jag ju en hel del att tänka på och glädja mig åt.

En morgon när jag satte på radion hörde jag på nyheterna att en man blivit mördad ett par mil ifrån mitt hem. Jag reagerade inte så mycket, jag kände ju inte så många i staden. På kvällen ringde en bekant till mig och berättade att det var T som blivit mördad. Ihjälslagen. Jag kände hur hela min börda försvann, hur jag kände en oerhörd lättnad och glädje över hans död. Dagen efter låg jag kvar i sängen och såg framför mig hur han misshandlade mig. Jag sjönk längre och längre ner i sängen och mitt liv tillsammans med T spelades upp som en film i taket. En film jag inte kunde blunda inför eller gå ifrån. Jag måste ha varit uppe och varit ute med hunden och druckit vatten och varit på toaletten, men det minns jag inte. Jag minns däremot några telefonsamtal där det ringde folk och frågade om jag låg bakom mordet på T. Jag anklagade mig för att jag kände lättnad över hans död och i mina förvirrade tankar ville jag själv helst bara dö också. Jag sökte mig till ett medium, jag ville inte tro på henne och hennes förmåga, men jag kände en sådan total misstro till allt annat att jag var tvungen att lyssna på henne. Hon berättade för mig att hon hade kontakt med en man, som var min guide på andra sidan. Hon berättade för mig att det stod en annan man vid sidan om som höll upp handen framför ansiktet och jag tänkte på T. Hon sa massor av saker, jag sa ingenting. Hon sa också att jag inte kunde känna skuld för att en människa som levt med en sjukdom som gjort honom så ond som han varit inte fanns längre. Människan fanns kvar på andra sidan, sa hon, men sjukdomen var död…..

Jag gick därifrån lugn i min själ igen. Hon hade fått mig att se på ett nytt, bättre vis hur det var….Jag är lugn nu med, även om det här är ruskigt jobbigt emellanåt, det är svåra bitar att plocka fram. Jag varken vill eller har förmåga att lämna alla detaljer, men jag hoppas ändå att min berättelse blir lätt att förstå. Men fortsättning följer...

 

Kommentarer
Postat av: Madde

Gripande berättelse, och grymt starkt att våga berätta.

Svar: Tack Madde! det behövs fler som vågar stiga fram och dela med sig om psykiskt dåligt mående!
lilalili

2014-03-24 @ 11:23:12
URL: http://madelena.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0