Ännu ett helvete

När jag flyttade hem till T blev jag totalt beroende utav honom. Tack och lov kunde mitt barn bo hos min mamma, jag trodde ju att jag skulle ha en ny lägenhet väldigt snart. Hos T fanns det inte mycket plats, jag magasinerade en del av mina saker men tog med mig det viktigaste. Mycket blev lämnat i min gamla lägenhet. Jag hade tanken att hämta det när jag visste vart jag skulle göra av det, men så blev det aldrig. När det senare blev rättegång om T:s människorov i min lägenhet och hans terror av grannarna visade det sig att hela min lägenhet var totalt sönderslagen. Där fanns inte många bitar som var mer än 5 cm. Jag förstod då ingenting utan trodde att någon gjort inbrott och slagit sönder allt. Det var hela inredningen i lägenheten och mina saker som jag inte haft plats till. Långt, långt senare fick jag reda på att det verkligen var T som varit där och slagit sönder allt. Jag blev dömd som skyldig då jag låtit honom vara i min lägenhet och fick en skuld som jag inte riktigt begrep innebörden av just då. Jag blev dömd att betala rättegångskostnader, vräkning, lägenheten som var sönderslagen, 3 hyror, bostadsbidrag som skulle återbetalas till kommunen. Jag har säkert glömt och förträngt en massa olika poster men jag hade en skuld på en summa jag aldrig skulle kunna göra mig fri från.

Jag fick sjukpension på grund av psykiska problem, det var fortfarande baserat på väl valda delar. Jag fick inte ut mer än existensminimum naturligtvis och jag betalade underhåll till mamma för mitt barn. Jag skaffade mig en poste restante-adress och berättade aldrig att mitt barn inte levde med mig. Jag var rädd att helt förlora vårdnaden om honom då. Ändå visste alla om det. Handläggaren på soc anmälde det aldrig vidare, hon var förmodligen nöjd så länge jag inte begärde några pengar av dem.

En gång i månaden gick jag i sällskap med T och hämtade mina pengar. Han fick lösa ut dem på banken, jag hade ingen legitimation längre, den hade försvunnit den också. T lämnade pengarna min mamma skulle ha och behöll resten som betalning för mitt boende och uppehälle hos honom. Det var inte mycket men jag hade aldrig en enda krona som var min egen. Vi gick iväg och handlade tillsammans och sedan gick vi hem igen. Var gång jag var utanför dörrarna var jag det i sällskap med T. Jag upptäckte efter ett kort tag att när han inte var hemma var dörren låst så jag kunde inte komma ut. Jag var inlåst, min fasa i världen var ju att sitta fast och det gjorde jag nu. När T kom hem var jag helt förstörd men han sa att han låst av gammal vana. Sedan sa han att jag hade ju ingen nyckel att låsa med så han tänkte fortsätta att låsa när han gick ut. Det var av rädsla om mig, sa han, så ingen kunde ta sig in när han var borta. Jag protesterade men det hela slutade i ett praktgräl och jag fick bl.a. en blåtira så jag inte kunde gå ut sedan. Jag vågade aldrig mer säga något om detta. Han fortsatte hela tiden att använda amfetamin. Ibland kunde han vara vaken flera dygn i sträck och väckte mig så fort jag somnade. Jag blev mer och mer rädd för honom. Han ställde frågor till mig som jag aldrig visste om jag svarade rätt eller fel på. Han tyckte att det var fel för det mesta för jag fick massor av slag av honom. Jag försökte smita iväg en gång från honom men han fick tag på mig och jag fick massvis av stryk, det var första gången jag trodde han skulle slå ihjäl mig. Till slut lyckades jag rymma ifrån honom en natt när han glömt låsa ytterdörren. Jag tog mig hem till en kompis och berättade allt och där fick jag en säng att sova i. När jag kontaktade min mamma berättade hon att hennes dörr blivit insparkad, det var T som varit där och letat efter mig. Jag blev rädd och kom fram till att jag aldrig skulle kunna bo i samma stad som honom. Så småningom fick jag en lägenhet i en annan stad och jag och mitt lilla barn flyttade. Äntligen hade jag en egen dörr att låsa om mig igen.

Jag fortsätter min berättelse senare för helvetet tog inte slut här!

 

Kommentarer
Postat av: KajsaLisa

Herregud vilket liv du har levt. Du skriver bra, har du inte funderat på att skriva en bok. Men kan ju ge ut den under psedonym om man inte vill att folk skall veta vem man är.
Hoppas du har ett bättre liv nu i alla fall.

Svar: Mitt liv idag är mycket bättre...jag har mer att skriva om och tänker göra det!
lilalili

2014-03-19 @ 22:37:03
URL: http://kajsalisasblogg.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0