Många har skrivit och frågat mig om min pappa - speciellt sedan inlägget igår. Jag har skrivit ner följande, kanske mest terapi för mig, kanske alldeles för långt, men det är jag som bestämmer här. Jag har kanske skrivit om något innan, det ligger med här ändå, för vem är det som bestämmer här?!?!

Jag gick alltid vilse som barn, fortsatte med det genom alla år. Jag var liksom vilse i livet. Jag fick ibland åka hem i polisbil och var då väldigt stolt, som barn alltså, när jag blev större var det inte roligt att åka i en sådan bil. Bodde hos mormor och morfar med mamma från det att jag var c:a två år tills jag fyllde sex. Då gifte mamma om sig och mitt sommarlov tog slut innan det ens hunnit börja. Vi flyttade till en liten omodern lägenhet där det var trångt, mörkt och med ett utedass där jag trodde det fanns råttor.

Senare flyttade vi till några andra platser och då längtade jag alltid till mormor och morfar. De hämtade mig ofta, men tyvärr hann det hända mycket tråkiga saker med mig som barn ändå. Mormor och morfar som var 8 mil ifrån mig kunde ju inte hålla den dagliga kontrollen över mig som behövdes. Jag drömde om att jag somnade på kvällen och vaknade hemma hos dem, att de skulle hämta mig när jag sov. Min pappa var till sjöss och jag träffade honom bara en gång. Jag drömde ofta att han kom och hämtade mig och tog med mig på sin stora båt så jag kunde försvinna från allt det hemska. Senare läste jag Astrid Lindgrens Pippi-böcker om att Pippi drömde om samma sak och jag fick nästan en chock. Hur kunde Pippi önska sig bort när hon inte hade en styvfar? Att Pippi upplevde ensamheten som skrämmande kunde jag ju aldrig förstå då. Ensam hade jag ju aldrig varit i hela mitt liv och ensamhet var för mig en oerhörd lyx. Den enda gång jag träffade min pappa var vi på stan, min moster var med och han skulle köpa en present till mig. Han köpte en docka till mig. Jag hade aldrig tidigare och skulle aldrig senare leka med dockor. När jag kom hem till mormor och morfar igen fick jag höra att vår hyrestant hade dött, det skulle vara begravning och jag skulle inte få följa med. Jag ville ju också vara med på en begravning! Så jag och min kompis ordnade en, vi begravde min docka. Det var himla vackert. Vi hade plockat blommor och vi sjöng sånger och vi hällde jord över dockan. Allt som vi trodde man gjorde på en begravning. Senare när min pappa aldrig kom och hälsade på igen trodde jag att det var för att jag begravt dockan. Jag trodde att han fått reda på detta och var ledsen för att dockan var begravd. Men å andra sidan var det ju det enda vettiga jag kunde göra med den, dockor är egentligen rätt läskiga varelser. Min pappa dog när jag var 13 - 14 år så honom träffade jag aldrig mer.