När jag tittade på mitt förra inlägg fick jag ett minne jag vill skriva ner.
Det var på den tiden när jag jobbade på ett äldreboende i Halmstad och jag fick i uppdrag att följa med en farbror till tandläkaren. Han var rädd och jag förstod honom precis, jag lider oxå av en fruktad tandläkarrädsla. Jag var lite ego och tog det hela som en form av terapi för mig. Jag fick ju följa med in och stå vid sidan om och titta på vad tandläkaren gjorde. Jag höll Gustaf i handen och han kramade om min hand så hårt han förmådde.
Efteråt sa jag:
 - Det här fixade du bra, Gustaf!  Tyckte du det var obehagligt?
 - Jo-o sa Gustaf! Jag skrek ju!
 - Det hörde jag inte, sa jag
 - Jag skrek tyst, svarade Gustaf.

Jag har tänkt på det här ibland, hur man ju faktiskt kan skrika tyst. Hur man skriker inom sig, tyst för omvärlden men så högt inombords att det ekar i hela kroppen!