Fast i Näckens garn
Visst har jag tagits utav många
men ingen lyckades mig fånga
så som näcken en gång gjorde
genom att trassla in mig i sina blommor
Det var i det djupa vattnet
där det inte gick att simma
Där jag skrek på Hjälp
timma efter timma
Som senare visade sig vara en kort stund
Jag kände det treva över hela kroppen
och skräcken som jag erfor
var tudelad, rädslan för vattnet
och detta hemska som slet i mina trosor
det var det där som var Näckens Rosor
Kommentarer
Trackback